O, gamla klang- och jubeltid,
ditt minne skall förbliva
och än åt livets bittra strid
ett rosigt skimmer giva!
Snart tystnar allt vårt yra skämt,
vår sång blir stum,
vårt glam förstämt;
o, jerum, jerum, jerum,
o, quae mutatio rerum!

Var äro de som kunde allt,
blott ej sin ära svika,
som voro män av äkta halt
och världens herrar lika?
De drogo bort från skratt och sång
till vardagslivets tråk och tvång;
o, jerum, jerum, jerum,
o, quea mutatio rerum!



Filosofer: Den ene vetenskap och vett in i scholares mänger,
Jurister: Den andre i sitt anlets svett på paragrafer vränger,
Teologer: En plåstrar själen som är skral,
Medicinare: En lappar hop dess trasiga fodral;

O, jerum, jerum, jerum,
O, quea mutatio rerum!

Men hjärtat i en sann student
kan ingen tid förfrysa,
den glädjeeld som där han tänt,
hans hela liv skall lysa.
Det gamla skalet brustit har,
men kärnan finnes frisk dock kvar,
och vad han än må mista,
den skall dock aldrig brista!
Så sluten bröder, fast vår krets
till glädjens värn och ära!
Trots allt vi tryggt och väl tillfreds
vår vänskap trohet svära.
Lyft bägarn högt och klinga, vän!
De gamla gudar leva än
bland skålar och pokaler,
bland skålar och pokaler!